Sökande

En tanke som driver mig är strävan efter den enklaste formen av multitasking. Inte som det ofta tolkas likt jonglerande, att man växlar uppmärksamhet kvickt mellan två uppgifter. Jag syftar på multitasking när man riggat så att den uppgift man koncentrerar sig på tjänar flera syften, eller fyller fyller flera funktioner om man så vill. Det här hänger så klart på defintionen av task och jag betraktar inte en task som en handling utan att det handlar om att uppfylla ett objective. Kan en och samma handling tillgodose två mål är det i min mening frågan om multitasking.

Dit hör exempelvis att jogga en sväng. Jag får motion. Jag rensar huvudet. Om jag kan planera in joggingen när jag behöver förflytta mig så uppnås både transport och träning. Kanske är det samma drivkraft som ligger bakom att jag gillar att titta på kartor och leta nya rutter. Att kombinera träning med utforskande och äventyr. Jag har i perioder suttit flitigt med Stravas heatmap och letat nya ställen att dra streck. Att utforska samtidigt som man tränar gäller så klart inte bara varje liten stig i närområdet utan även att hitta vad det finns för intressanta ställen att springa om man använder andra färdmedel till start. När jag läste Rune Larssons bok Löparglädje fattade jag tycke för hans strävan att låta löpning vara roligt och i synnerhet hans ordval äventyrspass. Genom att ha sprungit en del etapper av vandringsleder och kartspanat på långt många fler kom jag in på pilgrimsleder.

Det slog mig att när jag springer längs en pilgrimsled så har jag ingen egentlig strävan efter att nå målet dit leden leder. Ofta är det något kloster, kyrka eller annan helgedom. Jag springer ju sådana långpass snarare för att njuta av naturen och finna mig själv. Ungefär som SJ:s gamla reklam som löd när resan är målet. Vilket lustigt nog för min del sammanföll med när jag började föredra hyrbil framför tåg då det var lättare att göra avstickare till kompisar eller sevärdheter. Ett sätt att uttrycka det är som Johnny Hällneby säger sig genom löpning sträva efter en spirituell upplevelse. Grunnar man kring forntida pilgrimmer var nog själva resan central även för dem. De tog allvarligt på själva marschen och undvek att ta sig till målet på enklaste vis. De hade säkerligen kunnat åka skrinda eller något motsvarande åtminstone delar av vägen men det stred mot syftet med pilgrimsfärden.

Insikten att det då som nu handlar om att utsätta sig själv för prövning förde tankarna till något jag hört under ett långpass. En sällskapande löpare gjorde referat ur ett avsnitt sommar/vinter i P1 men jag kunde inte med någon säkerhet minnas varken vem radiorösten eller löparen var eller ens vilket långpass. Poängen som färgat mina tankar var tesen att den moderna människan har en ny religion och den skulle kunna ges namnet individualismen. I takt med att vi tror mindre på gud så tror vi mer på oss själva. Istället för helgon tror vi på genier. Istället för strävan efter paradiset efter döden så strävar vi efter lyckan i nuet. Fick nyligen bekräftat att samtalet jag mindes fragment ifrån var första gången jag träffade Ola och långpasset var Linköping-Åtvidaberg när jag under titeln Aim for The Coast gav Martin sällskap från Linköping mot kusten. Ett pass som utgjorde en milsten och på många sätt format min fortsatta löpning, men det var också övervälmande många intryck. Radiorösten var Fredrik Lindström och programmet Vinter i P1, 2019. Välformulerat, genomtänkt och späckat med information. Kan varmt rekommendera att lyssna på det mer än en gång.

Nästa vecka är det Allhelgona och då ingår så väl Ola som undertecknad i ett följe som kommer åka söderut för att springa distansen Himmel, hav och helvete vid loppet Kullamannen. Vi ger oss båda på den här utmaningen för första gången. Utifrån statistik från tidigare år kan man förvänta att ungefär tre av fyra förstagångslöpare kommer att bryta. Marknadsföringen utmålar loppet som tufft, svårt och krävande. Samtidigt är det nog det största 100 miles-loppet i Sverige. Man kan fråga sig vad det är som får löpare, dessutom så många till antalet, att vilja utsätta sig själva för prövning på detta sätt. Kanske är det fler än jag som tycker det känns helt rätt när en av frontfigurerna kring loppet omnämner det som en pilgrimsresa.

Arrangör beskriver loppet som en pilgrimsresa.

En helt annan anekdot på samma ämne läste jag i Scott Jureks bok North. Den är en inbunden race report som får mina race reports att verka korta. Boken handlar om när han sprang Appalachianleden åt det svåra hållet. I ett kapitel beskriver han hur många av de vandrare han möter ifrågasätter varför han har så bråttom. När han springer leden så följer han inte vandrarnas kultur och seder som de betraktar som norm längs leden. Ett stycke handlar om hur han slits mellan att njuta av leden och att slå rekord på den. Scott har kommit till insikt att leden för vandrarna är närmast en helgedom och upprördheten att han springer kan liknas vid att avvika från förväntat uppförande i en kyrka eller moské.

Att det förekommer uttalanden av religiöst stuk inom ultralöpning talar för att Fredrik Lindström är något på spåren i sin observation. De flesta religioner är spretiga och har många olika grenar. Ultralöpning kanske är en gren av individualismen.

Kan tillägga att Fredrik som röd tråd i sina vinterprat avslutar med viss skepsis till den religion han just presenterat och att vi nog redan håller på att utvecklas vidare. Eventuellt ironiskt framstår han inte helt olik självutnämnda pionjärer som ner på andra som inte utvecklats lika långt, som han kritiserat tidigare i sitt prat. Kanske är det avdramatiserande som att säga att hans perspektiv bara är ett av många. Hur som helst har hans prat satt många idéer i mitt huvud och färgat min syn. Oavsett i vilken omfattning och med vilka termer den starka ställning individualism och självförverkligande har idag kommer återberättas i framtiden tror jag att det är djupt rotat mänskligt att vara nyfiken. Vi letar efter något utan att ens veta vad detta något är. Så var fallet även längre tillbaka när personer i högre utsträckning var del av något större, en gård eller ett släktnamn kunde vara av större betydelse än den enskilda individen. Går man ännu längre tillbaka, till innan människor hade något ord för naturen – dvs innan vi särskiljde oss från att vara en del av den – så finns det goda skäl att tro att människorna var nyfikna.

För mig är det en självklarhet att människan alltid har varit sökande. Det är det som tar oss till nya platser både i teorin och i praktiken.

En tanke på “Sökande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: